Det är ju så att jag har trygghets-issues gällande de tvåbenta. Jag gillar dem inte riktigt. Eller förresten, matte gillar jag väldigt mycket även om jag helst håller mig på avstånd. Tycker inte om när hon kommer för nära, titta på mig får hon gärna göra och stryka mig snabbt över ryggen brukar hon lyckas med men mer än så blir det inte. Matte säger att jag är speciell och att jag får vara precis som jag vill, det spelar ingen roll. Matte vet att hon är min favorit. Och jag vill nog tro att jag är hennes favorit med, fast det skulle hon aldrig erkänna. Hon säger jämt att hon har 6 favoriter...
Ikväll när matte kom hem från jobbet så började hon med våra dagliga rutiner. Vid städningen av lådorna lyfte hon bort ALLA "tak" (vi har tre lådor som står på rad här hemma) och började städa den ena, sittandes på golvet, med ryggen mot de andra två lådorna. När hon var klar vände hon sig om och började skratta - ÅT MIG! För där satt jag, ett par centimeter från matte, och kissade. Matte trodde först hon såg fel katt, för inte kan en fegis som jag våga sig fram när matte sitter så nära... Men nu är det så att måste man.... Så måste man!
Sessan
